Polkagrispannacotta

var dagens efterrätt. Först blev man glad, eller glad och glad, snarare överlycklig.
Sen när man var klar med maten lite för tidigt för att kunna få plats med, den i hjärnan redan fördefinierade gudomliga efterrätten, kände man sig fantastiskt förväntansfull.

Men den höll inte riktigt måttet, men eftersom man redan tänkt ut att den skulle vara det bästa i hela världen så åt man glatt. Och att man hade tagit för mycket gjorde ingenting alls, eftersom det var det bästa man ätit sa hjärnan.
Om hjärnan spelar en ett spratt men en så simpel sak som pannacotta... det är då man börjar beundra tankens kraft men skräckblandad förtjusning. Jag menar här sitter man och äter nåt slabbigt ihopkok som det skulle räcka med en tesked av, max tre iaf. För att man har målat upp någon förväntans bild. Tankens kraft. Eller kanske viljans kraft. Man vill så mycket så att inget annat finns. Ja ja jag ska sluta analysera detta och betala 700 spänn för en utskällning nu tror jag bestämt.

Men det kommer dröja mitt herrskap och damskap, innan jag äter pannacotta igen... hoouuaa!